careca- en analyserande, välskriven och initierad blogg om fotbollsallsvenskan

I köldvattnet av Fotbolls-EM spelas en av idrottsvärldens mest prestigefyllda idrottstävlingar, Wimbledon. Svenskarna har under många år haft en speciell relation till tennisturneringen Wimbledon efter Björn Borgs fem raka segrar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Vidare hade Växjösonen Stefan Edberg stora framgångar under 80-talet och hade inte PIm-Pim Johansson haft en så skadefylld karriär hade det snabba underlaget i Wimbledon passat honom perfekt.  

Årets turnering är mer intressant än på många år. Gentlemannen Roger Federer är för första gången inte den självklara vinnaren av turneringen. Spelarna pratar om att banerna har blivit långsammare, vilket gynnar den spanska rebellen och grukungen Nadal. Jag hoppas och tror att Federer till slut är mannen som lyfter den stora guldbucklan nästa tisdag. Wimbledon handlar om tradition och det vore fantastiskt om Federer blir den första spelaren att vinna turneringen sex år i rad.    

Åh vad vackert han spelar, han ser ut som ett russin

i fötterna."

(Lasse Kinch)

Komikern Robert Gustafsson utbrast en gång som Sten Broman: "Dragspelet detta djävulens instrument" under någon säsong av "Allsång på Skansen". Jag skulle vilja samma sak om drömelvan. Det här är en tävling Aftonbladet anordnar som inrättas varje gång det är ett stort mästerskap i fotboll och varje allsvensk säsong. Det här är inlägget tror jag förbryllar en del, då jag brukar vara den som organiserar och försöker få med folk i min bekantskapskrets till tävlingen. Jag har dock kommit till insikt under den här EM-turneringen. Drömelvan hade mycket väl kunnat förstöra mitt fotbollsintresse.

Som deltagare i drömelvan blir du oerhört engagerad och det är roligt att ta ut ett lag med spelare som du tror kommer att lyckas i mästerskapet. Dock uppkommer problemet för mig när jag ska titta på en match exempelvis mellan Tyskland och Portugal, två lag som jag normalt sett inte hejar på. Exempelvis kan det vara så att jag till just den här omgången valt att ha med den tyska målsprutan Miroslav Klose i mitt drömelvalag. Problemet blir att jag inte kan sitta och njuta av matchen eller analysera matchen i mitt huvud, som jag gjorde innan den här tävlingen startade. I mitt huvud finns endast Miroslav Klose och det enda jag hoppas är att han ska få bollen och göra mål.

 Det här hände mig i matchen mellan Portugal och Tyskland. En match som jag normalt sett hade njutit varenda sekund av att titta på och spana in olika kombinationer och taktiska drag som lagen har mot varandra. Istället var det enda jag hoppades på att vissa spelare i Portugal skulle få bollen och göra något magiskt. Efter den här matchen har jag dragit mig ut drömelvan och kommer inte att deltaga i tävlingen igen. Efter mitt uttåg från turneringen har nämligen EM betydligt roligare och intressantare och jag kan följa EM på mitt eget speciella vis igen.   

"Gamla stjärnor minns man bättre än de som ännu inte

blivit stjärnor..."

(Lasse Kinch)

Nike är idag det absolut starkaste varumärket inom sportindustrin. Varumärket har en image av att vara "street", kaxig, rebellisk. En framtoning som skiljer sig från deras huvudkonkurrent Adidas, som anses mer korrekt, lite finare etcetera. De båda varumärkena har utifrån sin image valt idrottsprofiler till sina "stall", som matchar deras framtoning. I Nike: s fall har det inneburit Michael Jordan, Zlatan Ibrahimovic, John McEnroe, Tiger Woods och Rafael Nadal. Jag kan på ett tydligt sätt förstå varför de valt att koppla ihop och använda sitt varumärke tillsammans med de här profilerna. Det finns en tydlig röd tråd och påtaglig likhet i hur man uppfattar de här idrottarna och de passar perfekt in i den bild som Nike vill ge av sitt varumärke och som folk har av varumärket.

För några år sedan gjorde dock Nike något som förvånar mig kopiöst, man knöt världens bästa tennisspelare Roger Federer till sitt stall. Möjligtvis skulle det här vara en markering från företagets sida för att visa sin ledande position, ungefär "Vi är störst, naturligtvis samarbetar vi med de största idrottarna". Problemet är att Federer markant skiljer sig från de övriga namnen företag samverkar med. Federer är själva definitionen av en tennisspelare. Han är en gentleman, framgångsrik, lugn, okontroversiell. Kort och gott skulle Federer vara det perfekta affischnamnet för Adidas, det kanske är därför Nike använder sig av honom?    

"Jag tror att Lippi får kolla om hans spelare satt på

fötterna på rätt fot!"

(Lasse Kinch)

I Kina är bordtennis nationalsport, kineserna har genom alla tider sett det som en självklarhet att de ska vinna de stora mästerskapen. Fram till 1987 så var det heller ingen som rubbade den här ordningen. Det var då den 22-åriga stockholmaren och bollgeniet Jan-Ove Waldner presenterade sig på den internationella bordtennisscenen. I finalen mötte den unge svensken storstjärnan Jing Jialiang. Kinesen var i den här bataljen aningen starkare än svensken, men bordtennisvärlden hade fått sin första skymt av mannen som skulle dominera pingisvärlden ett årtionde framöver.

Två år senare var det dags för ett nytt mästerskap den här gången i Dortmund. Det här året 1989, var året då den kinesiska muren rivdes i bordtennissammanhang, som Bengt Grive så korrekt uttryckte det. Finalen i VM spelade för första gången mellan två svenskar där Waldner stod som slutsegrare. Vidare vann även Sverige lagguld i samma mästerskap.

Efterkommande år blev en kavalkad i svenska mästerskapsguld och Waldner var den stora anledningen till att Sverige blev bordtennisvärldens nya supermakt. Waldners karriär har både varit lång och framgångsrik. Han har sammanlagt 33 stycken mästerskapmedaljer mellan åren 1982 till 2002. Under mer än två decennier tillhörde han världseliten. 2004 gjorde han sitt sista avtryck på den internationella scenen, då han slutade fyra under OS i Aten. J-O som han i folkmun kallas går i Kina under namnet Lao Wa, "Det ständigt gröna trädet". Waldner är omåttligt populär i Kina och är en av Sveriges absolut största idrottare alla kategorier.   

Jag tycker att det finns en rad mycket begåvade och kunniga fotbollsexperter på televisionen, exempelvis Jens Fjällström, Glenn Strömberg, Magnus Hedman. Min favorit har dock inte själv spelat fotboll på högsta nivå, men det kanske är just det som gör honom unik. Jag pratar om författaren, programledaren och debattören Marcus Birro. Marcus deltar frekvent på svenskafans.com, vidare har han varit gäst hos Canal+ samt fotbollskanalen. När de andra experterna pratar om taktiska drag och så vidare tar Marcus in en helt ny dimension som i alla fall inte jag tidigare tagit del av. Det handlar kort och gott om en stark passion och kärlek till fotbollen. Mitt tips är att ni trycker er in på svenskafans.com och vidare till programmet Eurotalk och upplever Birro i egen hög person. Hans språk, inlevelse, passion och framtoning är mycket imponerande och sevärt.

-Vi tänkte bilda en motionsklubb. Är du intresserad av medlemskap?
- Tja, det skulle i så fall vara som passiv.

Jag har alltid varit fascinerad av kopplingen idrott och nationalism. Det är ju så att det finns egenskaper som kännetecknar en typisk svensk, liksom det finns egenskaper som kännetecknar en italienare. Jag tror inte att det här blir tydligare än inom idrotten och jag tror heller inte att de generaliseringar och ibland fördomar som finns mot andra nationaliteter just inom idrotten och bland personer delaktiga i idrottsrörelsen skulle accepteras inom andra områden (exempelvis inom politiken).

Som ett exempel på det här har jag ett referat från en spansk ligamatch när en expertkommentator på TV4 helt plötsligt säger följande angående att fotbollsklubben Real Madrid har åtta icke-spanjorer i startelvan: "Klubbarna förlorar sin identitet när de har för många utlänningar i laget." När en sådan kommentar fälls i idrottens namn är det ingen som bryr sig men tänk om samma sak sagts av Fredrik Reinfeldt i riksdagen: Länderna förlorar sin identitet när det finns för många utlänningar i landet. Jag tror att reaktionerna då hade blivit betydligt hårdare än vad de blev för experten. Det verkar som det är accepterat att lufta sina åsikter om det här, bara det är i idrottens namn.

Jag tror att Tiger Woods kommer gå till historien som den här tidens största idrottsfenomen. Aldrig tidigare har en idrottare brutit så markant mot en idrotts normer och gjort det med sådant eftertryck. Golf är traditionellt en överklassport, populär hos gubbar med lite runda magar, med mycket pengar och med västerländska drag. Det här är även något som präglat eliten i sporten. Colin Montgomery, John Daly, Ian Woosnam, Fred Couples, Nick Faldo ser alla ut att vara stöpa ur ungefär samma form. Så en dag 1996 trädde en vältränad, mörkhyad golfare, som dessutom visar känslor på banan, ut i rampljuset och det med eftertryck. Han välte omkull alla fördomar som fanns om vad som kännetecknar en golfare. Jag hävdar, utan bevis, att Tiger till en början inte bara sågs med positiva ögon från golfetablissemanget.

Med Tiger började dock en nya era för golfen. Sporten har på rekordkort tid blivit en folklig och populär TV-sport. Vidare har andra grupper som aldrig tidigare skulle söka sig till sporten, börjar utöva den. Tiger Woods är en pionjär i dess rätta namn som har förändrat idrotten i allmänhet och golfen i synnerhet, vilket han kommer att bli ihågkommen för under lång tid framöver. Tiger Woods, ett fenomen.  

"Du är så ung, du är så stark, med vackra ben på stadig mark. Du är som en virvelvind Brolin". Citatet är hämtat från en hyllningslåt till Tomas Brolin som gjordes i början av 90-talet, till Sveriges då hetaste fotbollsspelare. Får något år sedan hölls en omröstning under fotbollsgalan, angående vem som är Sveriges genom tiderna bästa fotbollspelare. Vann gjorde Henrik Larsson, min röst fick Tomas Brolin. För er som är lite yngre så kan jag förstå att ni rynkar på näsan, av det här utlåtandet. Min intention med det här inlägget är att redogöra för Brolins korta och intensiva men oerhört framgångsrika karriär.

Brolin fick sitt internationella genombrott som 20-åring, då han kom med i Sveriges VM-trupp till Italien 1990. Första matchen mot Brasilien inleddes på bänken. Vid 2-0 till Brasilien tyckte dåvarande förbundskaptenen att det var dags för den talangfulla hälsingen, som då spelade i IFK Norrköping att göra sin mästerskapsdebut. Succén lät inte på sig. I slutet av matchen vände Brolin bort den gängliga brasilianska mittbacken Moser och slog bollen förbi Taffarel. Brolins succé medförde att uppstickaren i Serie A Parma blev intresserade och roffade åt sig den talangfulla svensken. Mellan åren 1990-1995 tillhörde Brolin den italienska storklubben, där han bland annat blev cupvinnarcup mästare. Brolin bildade tillsammans med Asprilla, Zola, Melli under olika perioder ett effektivt och fruktat anfallsvapen för den dåvarande storklubben. Landslagskarriären blev framgångsrik för Brolin. 1992 var han med och tog Sverige till semifinal och 1994 var han Sveriges bästa spelare i ett lag som tog brons. Under VM 1994 kom Brolin även med i världslaget som högermittfältare.

Tomas Brolin var litegrann som Zlatan Ibrahimovic är för dagens landslag. Han var lagets stora stjärna och han uppträdde även som det. I vissa perioder var han i konflikt med dåvarande tränaren Tommy Svensson. Brolin hann även precis som Zlatan med att bojkotta media under sin karriär. Det finns fler likheter mellan de två superstjärnorna. Brolin är precis som Zlatan högt aktad i Italien. Som spelare var Brolins styrka hans otroliga spelsinne och tekniska kunnande. Vidare hade han en fantastisk högerfot, bra passningsspel, en oerhörd speed samt att han var en kolossalt säker straffskytt.

Brolins karriär blev kort men framgångsrik. I samband med en kvalmatch mot Bulgarien 1994 bröt han foten och lyckades aldrig komma tillbaka till samma nivå igen. Meritmässigt är inte Brolin vår bästa spelare genom tiderna, han ligger en bra bit efter spelare som Nordahl, Gren och Larsson. Dock vågar jag säga att ingen spelare varit så betydelsefull och presterat lika bra i landslaget som Brolin gjorde. Brolin var Sveriges nyckelspelare under glansåren 1992-1994. Idag har Brolin, mycket tack var sig själva, försämrat sitt rykte med en rad märkliga beslut efter karriären. Varför ställa upp med "Friends-in-need"?  Vad man dock inte ska ta ifrån Brolin är att han var en gudabenådad fotbollspelare, som tyvärr fick karriären spolierad av allt för svåra skador.        

Gamle Efraim ser för första gången i sitt liv stavhopp på TV.
- Mycket har jag sett i mina dagar, men aldrig någon som har haft så svårt att komma upp på en madrass!

Helt utan anledning ska jag under den fotbollsfeber som landet drabbats av, bryta av med lite svalkande ishockey. Peter Forsberg, Mats Sundin och Börje Salming där har vi tre svenska superstjärnor som alla är folkkära, lysande hockeyspelare och som får rikligt med beröm i olika typer av media. Jag skulle dock vilja kasta ljus över den meritmässigt bästa hockeyspelaren Sverige fått fram, nämligen Niklas Lidström.

För några månader sedan var Berth Milton i ropet, då han avslöjade att han inhandlade aktier i AIK Fotboll. Är du inte bekant med Milton så äger han ett porrföretag, som går under namnet Private. Milton förkunnade att han hade för avsikt att bli ny storägare i AIK och att han skulle föra klubben till oanade höjder. Resultatet blev dock inte som "porrkungen" hoppades. Alla från föreningen, media, andra ägare, supportrar, sponsorer rasade mot Milton och menade att de inte ville förknippas med Milton och hans företag, industri och dess omoral. Att AIK har ett företag som säljer alkoholhaltiga drycker som huvudsponsor, som ohyggligt fler personer tar skada av än porr, var det inte många som reflekterade över. Dubbelmoralens Sverige i ett nötskal. Det här är dock ett annat ämne, som jag inte kommer att uppehålla mig vidare vid i det här inlägget.  Följden blev att Milton sålde sina aktier och alla var nöjda och glada. Milton försökte få till ett lyckligt äktenskap mellan idrotten och porren, tyvärr blev det inte ens något bröllop och parterna separerade som ovänner. Det här var dock inte första gången som idrotten och porren kom i kontakt med varandra. En betydligt mer lyckad relation bildade parterna tio år tidigare.

1997 spelade IF Elfsborg från Borås äntligen allsvensk fotboll igen, efter allt för många år i fotbollens köldvatten. För att komma väl rustade inför säsongen värvades bland annat en talangfull och snabb anfallare från Vasalund vid namn Moses Nsubuga. Strax efter övergången uppdagades att Nsubuga för ett antal år sedan medverkat i porrfilmer. Mediedrevet gick och från olika håll krävdes det att Elfsborg skulle upphäva köpet. Elfsborgs ledning stod dock på sig. Man förkastade handlingen, men menade att vad spelaren gjorde för ett antal år sedan inte hade med den här övergången att göra. Moses Nsubuga blev således klar för Elfsborg och under ett år var det här ett fantastiskt förhållande. I premiären kom ärkerivalen och den dåvarande giganten inom svensk fotboll IFK Göteborg på besök till Ryavallen. Matchvinnare för Elfsborg, blev inte, lagets dåvarande notoriske målskytt och stjärna Christer Mattiasson. Istället var det Moses Nsubuga som stal showen. Spelaren blev snabbt publikfavorit hos Boråspubliken och när säsongen var slut hade han gjort åtta mål för succélaget. Efter säsongen pratades det om en proffskarriär för Nsubuga som spåddes en lysande karriär.

Allt skulle dock förändras en dag i november 1997. Nsubuga var med i en bilolycka och blev tvungen att amputera sitt ena ben. Lika snabbt som Moses blivit stjärna, lika snabbt tog elitkarriären slut. Nsubuga är en kultfigur i Borås och alla är övertygade om att spelaren med det internationella steget gick en strålande framtid tilmötes.

Kopplingen Nsubuga och Milton är måhända långsökt och det handlar inte från min sida om någon propaganda för porrindustrin. Utan jag ville berätta två skilda historier där idrott och porr har stått sida vid sida, där resultatet har blivit totalt olika. I den ena berättelsen skildes paret som ovänner medans den andra blev ett kort men oerhört lyckligt äktenskap.                

Sverige-Argentina 1-1, Sverige-Danmark 2-2, Sverige-England 2-2, Sverige-Ryssland ?-?. De tre senaste mästerskapen har Sverige tagit poäng i den sista gruppspelsmatchen, alla tre gånger har Lagerbäcks adepter fört oss vidare från gruppen. Tar Sverige poäng mot Ryssland imorgon är det fjärde raka mästerskapet som Sverige tar sig vidare från gruppspelet. Jag känner mig precis som svenska folket i övrigt ambivalent inför uppgiften imorgon.

Jag har fått uppfattningen att svenska folket är uppdelade i två olika kategorier. Ena halvan överskattar motståndet och andra halvan underskattar stormakten i öst. Som vanligt tror jag sanningen finns någonstans mittemellan. Ryssland har under turneringen stundtals visat upp ett frejdigt och fantasifullt anfallsspel. Om Rysslands förtjänster finns i anfallet, så finns det stora brister i försvarsspelet. Guus Hiddink har i träningsmatcherna inför och under turneringen laborerat med olika uppställningar i försvarsledet och det har än så länge inte gett resultat. Laget är kolossalt svårbedömt. Det finns en otroligt hög högstanivå (landet slog ut England i kvalet), samtidigt som lägstanivån är ofantligt låg.

Jag hävdar att Sverige om de spelar på normal nivå, har goda chanser att klara av den ryska björnen. Sverige har en starkare organisation samt mer rutin och spetskompetens i laget. Jag har en liten oro för att poängförlusten mot Spanien har sitt sina spår i det svenska lägret, vilket eventuellt kan påverka Sverige i den här bataljen. Ryssland å sin sida kommer stärkta efter segern mot Grekland, samtidigt som deras enda "superstjärna" gör entré i turneringen. Ett annat orosmoln är naturligtvis att vår kreatör, virtuos och målskytt besväras av sin knäskada. Förhoppningsvis har de här vilodagarna gjort Zlatan gott och han står redo för fight imorgon. Både hjärtat och hjärnan säger dock att Sverige tar minst en poäng mot Ryssland, vilket innebär avancemang till kvartsfinal. Enligt mig bör Sveriges startelva se ut precis som den gjorde mot Spanien. "Klart för drabbning" som Mäster Johansson en gång uttryckte sig.   

Egentligen borde jag inlett den här bloggen med citatet: "Fotboll handlar inte om liv och död, det är mycket viktigare än så", för att belysa vikten av den här bloggen. Nu kommer dock inte den här bloggen enbart handla om fotboll, men jag tycker citatet är klockrent.

Har suttit många dagar nu och nynnat på låten: "Här e vårt svenska vrål ... när Sverige skjuter rakt i mål." Tycker egentligen inte låten är bra överhuvudtaget, men på något konstigt sätt har den satt sig någonstans i bakhuvudet.

Låten är dock inte i närheten av lika bra eller medryckande som Danmarks VM-låt från 1986 gällande kvalitet, eller vad sägs om textraderna: "Vi må kæmpe for det land der er boldens H.C. And. Moder Danmark elsker alle, danske drenge, der kan knalde, bolden ud til verdens skue, som en lille ny havfrue." Vi hade denna fantastiska låt i mitt föräldrahem på grammofonskiva. Har märkt att många av mina inlägg handlar om just det här VM som spelade för 22 år sedan. Anledningen är inte att jag själv har några minnen från turneringen, dock har jag tittat på den 90 minuter underbara långa VM-krönikan alldeles för många gånger för att det ska betraktas som hälsosamt. På något konstigt vis känns det som fotbollen var mera rättvis, underhållande och gemytlig på den tiden. Inte bra att börja bli nostalgisk och visa "det var bättre förr" tendenser vid 26 års ålder. Hur kommer Magnus Palmqvist vara när han är 50 år, det är frågan?   

- Så du kan tänka dig att spela med i vårt A-lag bara du får 1000 kronor i veckan? Var har du spelat tidigare?
- Jag har aldrig spelat fotboll förr.
- Du har aldrig spelat fotboll förr! Och vill ha mer betalt än våra stjärnor!
- Ja, det måste ju vara svårare när man inte kan det.