careca- en analyserande, välskriven och initierad blogg om fotbollsallsvenskan

För mig symboliserar olika känslouttryck olika idrottsmän eller idrottshändelser. Zlatan Ibrahimovic reaktion efter kvitteringen mot Italien i EM 2004 symboliserar ren och skär GLÄDJE för mig. Björn Borgs comebackförsök i Franska Öppna i början av 90-talet symboliserar MISSLYCKANDE. John Terrys tårar efter straffmissen i Champions league finalen symboliserar SORG. Frank Lampards hyllning till sin avlidne mor efter ett mål symboliserar STOLTHET. När jag tänker på Johan Mühlegg tänker jag på ILSKA. Det är dock inte dessa känsloyttringar detta inlägg ska handla om. Jag vill att vi alla ägnar en tanke åt Igor Belanov. En framgångsrik striker för det dåvarande Sovjetunionen under 80-talet i fotboll. Under VM i Mexico 1986 gjorde han succé och öste in mål för sitt hemland. Två år senare under EM i Västtyskland hade han fört sitt lag till final mot Nederländerna. Matchen inleds dock med att Marco Van Basten nickar fram till Ruud Gullit som nickar bollen vidare in i nätet bakom den dåvarande stormålvakten Rinat Dassajev. Resten av matchen blir en kamp mellan Igor Belanov och den holländska målvakten Van Breukelen. Gång på gång överlistas Belanov av den holländska stormålvakten. Till slut får dock Belanov sin gyllene chans. Sovjet har fått straff och det är nu målkungen ska ta revansch för alla missade straffar under tidigare delen av matchen. Tyvärr går Van Breukelen åt rätt håll och räddar straffen. Om Belanovs ansiktsuttryck tidigare varit bedrövat, så är det ingenting mot spelarens blick efter straffen. Några minuter senare avgör Van Basten matchen med ett av VM-historiens snyggaste mål alla kategorier. Belanovs ansiktsuttryck och kroppsspråk under och efter matchen är än idag den tydligaste definitionen jag fått se av frustration.