careca- en analyserande, välskriven och initierad blogg om fotbollsallsvenskan

Nu har jag kommit fram till det avslutande landet som jag ska studera importer från och det landet är därifrån de allsvenska klubbarna hämtar flest spelare från. Landet jag hänvisar till är naturligtvis Brasilien. Spelare från Brasilien har varit ett stående inslag i de allsvenska klubbarna under de här åren arbetet härrör, alltså 2006-2010. Arbetet har innehållt en kollosald mängd spelare, vilket medfört ett antal timmars arbete för att få fram intressant och givande information ur det digra materialet. Underrubriken hänvisar till det massiva material som den här studien utgår från. Precis som i tidigare delar kommer jag att presentera materialet i fyra delar. I den här första delen kommer jag att redogöra för mitt resultat, gällande hur många brasilianska spelare Allsvenskan haft under de här åren samt hur många klubbar spelarna är fördelade på. Åren jag studerar är från 2006 till 2010.

2006: Det fanns 17 stycken spelare från Brasilien fördelat på 7 stycken klubbar.

2007: Det fanns 15 stycken spelare från Brasilien fördelat på 7 stycken klubbar.

2008: Det fanns 12 stycken spelare från Brasilien fördelat på 7 stycken klubbar.

2009: Det fanns 16 stycken spelare från Brasilien fördelat på 7 stycken klubbar.

2010: Det fanns 20 stycken spelare från Brasilien fördelat på 9 stycken klubbar.

Antalet klubbar som således haft brasilianska spelare har hållit sig relativt stabilt under den här femårsperioden. Året med flest brasilianare är som listan visar 2010 och det ska bli intressant om det här är en trend som håller i sig till nästa säsong. Som en teaser till nästa del vill jag upplysa om att det är framförallt en klubb som dominerar den här statistiken kring brasilianska spelare och det kommer jag att redogöra för mer detaljerat under morgondagen. Vidare är det också så att trots den stora mängd spelare finns det ett antal klubbar som inte haft en enda brasilianare under de här åren, vilka det är kommer jag också att återkomma till senare i den här bloggserien. Vilken klubb har sammanlagt under de här åren haft flest brasilianska spelare? Svaren redovisas imorgon.

Jag hoppas att den här fjärde och avslutande delen kring de argentinska spelarna ska bjuda på tänkvärd och rolig läsning, Materialet är som tidigare beskrivits begränsat men det finns ändå ett antal punkter jag tycker är värt att ta upp och analysera lite extra kring.

Det första som slår mig är att fyra av de sju argentinska spelarna tillhört AIK. Det här är ingen slump utan det har sedan 2007 funnits en tydlig strategi från AIK att värva spelare från just det här landet. Min profetia är att fler klubbar kommer ta efter den här strategin med tanke på framgångarna AIK haft med ett antal av de här spelarna. Den här förutsägelsen bygger på de framgångar som Ivan Obolo hade under sin tid i AIK och jag tror att fler klubbar i Allsvenskan är intresserade av att finna en spelare med hans kalibrer. Om den här profetian slår in får framtiden utvisa, men det finns redan spekulationer och tendenser på att fler klubbar söker sig till Argentina för att köpa spelare under försäsongen 2011. Island betecknade jag som Göteborgsklubbarnas spår, när det gäller Argentina vill jag karakterisera det som Stockholmklubbarnas spår. Det visar sig att fem av sju spelare från Argentina under de här åren tillhört antingen Djurgården eller AIK.

Rubriken är ju som bekant “Himmel och Helvete”, men skulle också kunna betecknas som succé eller fiasko. Det finns ett spelare som Ivan Obolo eller Jorge Ortiz som blivit hjältar och nästintill helgonförklarade i sin klubb. Sedan finns det spelare som Lucas Valdemarin och Pablo Monsalvo som trots goda vitsord, inte lyckades imponera i AIK-tröjan. Att det finns antingen succé eller fiasko menar jag beror på att de argentinska spelarna generellt varit stora investeringar för de klubbarna de tillhört. Det här medför naturligtvis en större förväntning och påverkar också hur man ser på det resultat som spelarna presterat. Anpassningsproblem är ett begrepp jag skulle vilja lägga några rader på att skriva om. Ett antal spelare har beskrivit anpassningsproblem till antingen spelet eller det svenska samhället som förklaring till att de har velat lämna sin klubb och landet. Det här gäller både spelare som varit framgångsrika i sin fotbollsutövning samt spelare som inte haft samma framgång i sitt spel.

I del tre beskrev jag det faktum att argentinska spelare generellt inte blivit särskilt långlivade i sin klubb och att det finns en tendens att framgångsrika spelare stannar längre i respektive förening. Det finns två profiler som förtjänar ett extra omnämnande i den här fjärde delen . Ivan Obolo visade direkt att han var en klasspelare i Allsvenskan. Med en splitvision och ett bolltouch likt Henrik Larsson var han under ett antal år dominant i Allsvenskan. Utan hans insatser under 2009 hade inte AIK tagit SM-guld. Jorge Ortiz är en oerhört bolltrygg och passningsskicklig spelare, som under 2009 bildade Allsvenskans bästa innermittfält med Dulee Johnson. Avslutningsvis vill jag också belysa det faktum att tre av sju argentinska spelare har varit backar. När jag tänker på sydamerikanske spelare i Allsvenskan är det först och främst offensiva spelare som kommer upp i huvudet, men faktum är att den största delen av de argentinska spelarna faktiskt varit backar. Något jag tycker är förvånande.

Under de närmaste fyra dagarna kommer jag att avsluta den här bloggserien med en studie kring de brasilianska spelarna.

Arbetet med de argentinska spelarna är redan framme vid den tredje delen av totalt fyra. I den här delen är förhoppningen att ta ner analyserandet på individnivå istället för klubbperspektivet som dominerade den andra delen. Min förhoppning är att det ska bli intressant läsning.

Inledningsvis kommer jag att bedöma de aktuella spelarnas resultat i de föreningarna som aktörerna tillhört. Jag har valt att utgå efter rubrikerna; ordinarie, speltid (ej förstaval) samt utanför laget. Jag kommer inte att ta hänsyn till eller beakta spelarens skadehistorik under de här åren, utan bedömningen görs utifrån den perioden när spelaren var tillgänglig för spel .

Ordinarie:
Luis Antonio Rodriguez
Ivan Obolo
Jorge Ortiz
Franco Miranda

Speltid (ej ordinarie):
Lucas Valdemarin
Pablo Monsalvo
José Shaffer

Utanför laget:
-

Precis som rubriken visar finns det ett antal spelare som gjort ett oerhört bra resultat hos sina klubbar. Jag tänker då exempelvis på Ivan Obolo som nästintill är helgonförklarad hos Solnaklubben AIK. Andra spelare har tvärtom blivit stora besvikelser med tanke på de förväntningar klubb och supporters haft på spelaren. Ett exempel på det är Pablo Monsalvo som inte presterade i paritet med förväntningarna. Nedan kommer jag att redogöra hur länge spelarna stannar i respektive klubb:

1 år: Luis Antonio Rodriguez, Djurgården, Pablo Monsalvo, AIK.
2 år: Lucas Valdemarin, AIK, José Shaffer, IFK Göteborg, Franco Miranda, Helsingborg.
3 år: Ivan Obolo och Jorge Ortiz AIK.

Generellt menar jag att de framgångsrikaste spelarna är de som stannat längst i sin klubb, Obolo och Ortiz hade vardera tre framgångsrika år i AIK-tröjan. Slutsatsen att argentinare blir relativt kortlivade i sina respektive klubbar går också att dra utefter resultatet som preciseras ovan. Vidare slutsatser och analyserar hänvisas till morgondagen, då den avslutande delen presenteras.

Det är idag dags att redogöra för den andra delen i den här serien kring argentinska spelare. Studien är som tidigare beskrivits inte vidare omfattande, jag hoppas dock kunna presentera ett antal fascinerande slutsatser som ska intressera Er mina kära läsare. Målet är att under det här inlägget besvara frågan vilken klubb som sammanlagt haft flest argentinska spelare under de här åren samt frågeställningen hur fördelningen ser ut år för år. Inledningsvis kommer jag att redogöra för antalet argentinska spelare de allsvenska klubbarna hade under de här åren jag har studerat:

2006: Helsingborg 1 spelare, IFK Göteborg 1 spelare.

2007: AIK 3 spelare, Helsingborg 1 spelare, IFK Göteborg 1 spelare. 

2008: AIK 3 spelare.

2009: AIK 2 spelare.

2010: AIK 1 spelare, Djurgården 1 spelare.

Den här korta men intensiva genomgången bjuder inte på några oväntade uppgifter. AIK är den förening som sedan 2007 haft ett tydligt och framgångsrikt AIK-spår gällande sina nyförvärv. Ett spår som slutligen ledde till ett SM-guld under 2009. Andra intressanta slutsatser jag funnit med hjälp av uppgifterna ovan kommer jag att redogöra för i den fjärde och avslutande delen Efter den här genomgången kommer jag att redogöra för hur många olika argentinska spelare de allsvenska klubbarna haft under de här åren.

AIK är den klubb en med flest argentinska spelare under de senaste åren. Sammanlagt har 4 stycken valt AIK som arbetsgivare. Efter det följer tre stycken klubbar med varsin spelare från Argentina. Klubbarna jag här tänker på är Djurgården, Helsingborg och IFK Göteborg. Det här betyder att fem av sju argentinska spelare tillhört klubbar i stockholmsområdet. Sammanlagt är det enbart sju allsvenska spelare som tillhört fyra allsvenska klubbar under den här perioden. Ett litet material som påverkar analysdelen. Jag tror dock att antalet argentinare i Allsvenskan kommer att utökas de närmaste åren, om den profetian slår in får framtiden utvisa. Imorgon kommer jag helt subjektivt att bedöma spelarna utifrån olika kategoriseringar, det handlar om speltid och klubbtillhörighet.

Diego Armando Maradona, Gabriel Batistuta, Jorge Valdano, Claudio Canniga. Det här är ett fåtal av ett flertal argentinska spelare som under de senaste tjugo åren berikat fotbollsvärlden med sina fotbollskonster. Spelare med den här klassen har vi hittills inte fått se i Allsvenskan och kommer troligtvis aldrig få det. Dock har det funnits bra spelare och starka personligheter som spenderat ett eller några år här. Studien är inte speciellt omfattande, men det går ändå att utläsa intressanta slutsatser som jag kommer att återkomma till i den här studien. Valet av titel “Himmel och Helvete” kommer från det faktum att det dels funnits framgångsrika samt en hel del floppar bland de argentinska spelarna i Allsvenskan.

Jag har valt att dela upp studien i fyra delar. I den här första delen kommer jag att redogöra för mitt resultat, gällande hur många argentinska spelare Allsvenskan haft under de här åren samt hur många klubbar spelarna är fördelade på. Åren jag studerar är från 2006 till 2010.

2006: Det fanns 2 stycken spelare från Argentina fördelat på 2 stycken klubbar.

2007: Det fanns 5 stycken spelare från Argentina fördelat på 3 stycken klubbar.

2008: Det fanns 3 stycken spelare från Argentina fördelat på 1 stycken klubbar.

2009: Det fanns 2 stycken spelare från Argentina fördelat på 1 stycken klubbar.

Jag tycker att den här undersökningen kring isländska spelare varit den roligaste och intressantaste att göra hittills. Vet inte om det beror på att min motivation varit högre just de här dagarna eller om studien bjuder på intressantare resultat än de tre tidigare serierna. I den här avslutande delen kommer jag att presentera ett antal punkter som jag fastnat för under de tre första delarna och som jag tycker är värda att uppmärksamma lite extra,

Först och färst ska det nämnas att det här har varit en omfattande studie, med många olika spelare att studera, om man ställer studien i jämförelse med den danska och norska diton. Omfattningen har gjort arbetet tidskrävande men samtidigt har det varit oerhört stimulerande och intressant. Vidare vill jag tillägga att det framkommit en hel del intressanta spelare som jag kommer grotta ner mig lite extra i den här delen.

Toppåren för isländska spelare i Allsvenskan var 2008 och 2009. Under de här åren var det 12 respektive 10 spelare i de allsvenska lagen. Sammanlagt är det tretton olika klubbar som haft isländska spelare i sina trupper och det tycker jag är en hög siffra. Generellt har de isländska spelarna gjort bra ifrån sig och lyckas allt som oftast ta en ordinarie tröja i sina respektive klubbar. Det är Göteborgsklubbarna som dominerar när det handlar om föreningar som haft flest spelare från Island. Sammanlagt har GAIS, IFK Göteborg och Häcken haft nio stycken spelare under de här åren. GAIS är den klubben som sticker ut från mängden med sammanlagt fem spelare under tidsperioden.

Intressant kuriosa är att fyra av spelarna från studien har tillhört två eller fler allsvenska klubbar. Det handlar om Helgi Danielsson som inledde sin allsvenska karriärer i smålandsklubben Öster. Efter två år hos Växjöklubben har han även tillhört Elfsborg och AIK. Övrig spelare som ingår i den här skaran är Gunnar Thor Gunnarsson, Ari Skulason och Johann Gudmundsson som alla har tillhört två allsvenska klubbar hittills.

När det handlar om duktiga spelare och starka profiler från den här studien vill jag uppmärksamma ett antal spelare som jag tycker förtjänar lite extra utrymme. Ragnar Sigurdsson är en mittback som tillhört IFK Göteborg under flera säsonger. Han har visat en stabilitet och genomgående varit en av Allsvenskans bästa mittbackar under sina tre år i serien. Jag tror att “Ragge”, som han kallas, kommer att bli proffs i en större klubb under vintern. Gunnar Heidar Thorvaldsson ska också nämnas i det här sammanhanget. Han är nämligen den enda spelaren, i det här sällskapet, som kan titulera sig allsvensk skyttekung. Thorvaldsson har efter säsongen 2006 haft svårt att prestera i större klubbar, men har en förmåga att vara på rätt plats vid rätt tillfälle i straffområdet. Petur Marteinsson är en legend i Hammarbylägret. En mittback med pondus och spelsinne som få. Under flera säsonger tillhörde han en av seriens bästa på positionen och bör därför hyllas i den här spalten. Sist men inte minst vill jag nämna Helgi Danielsson som under sin tid i Elfsborg var en nyckelspelare med sitt uppoffrande spel och på det stora hela goda spelsinne. Idag tillhör han AIK där han på ett förtjänstfullt sätt bidrog till att Solnaklubben höll sig kvar i högsta serien.

Efter att ha studerat de isländska spelarnas ålder uppkom en tydlig ålderstendens som jag här vill redogöra för. Fjorton av tjugotvå spelare var när de värvades till Allsvenskan 23 år eller yngre. Sålunda finns en trend att allsvenska klubbar söker unga och talangfulla isländska spelare som förhoppningsvis utvecklas till färdiga spelare. Ett bra exempel på det är Ragnar Sigurdsson. En spelare som fått sitt genombrott, dock inte i Allsvenskan är Sölvi Ottessen. Efter fyra år i Djurgården med begränsad speltid vände han blickarna mot Danmark där han idag är ledande i Nordens bästa lag FC Köpenhamn. Nämnas bör också Hjalmar Jonsson och Petur Marteinsson som tillsammans spelat 14 säsonger i Allsvenskan.

Imorgon tar vi oss an spelare från Argentina, ska bli intressant att studera spelare därifrån.

Arbetet med de isländska spelarna är redan framme vid den tredje delen av totalt fyra. I den här delen kommer jag att ta ner analyserandet på individnivå istället för klubbperspektivet som dominerade den andra delen.

Inledningsvis kommer jag att bedöma de aktuella spelarnas resultat i de föreningarna som aktörerna tillhört. Jag har valt att utgå efter rubrikerna; ordinarie, speltid (ej förstaval) samt utanför laget. Jag kommer inte att ta hänsyn till eller beakta spelarens skadehistorik under de här åren, utan bedömningen görs utifrån den perioden när spelaren var tillgänglig för spel:

Ordinarie:
Helgi Danielsson

I den här andra delen av bloggserien “Island - Vulkanutbrott” kommer jag att studera de isländska spelarna utifrån ett klubbperspektiv. Målet är att under det här inlägget besvara frågan vilken klubb som sammanlagt haft flest isländska spelare under de här åren samt frågeställningen hur fördelningen ser ut år för år. Inledningsvis kommer jag att redogöra för antalet isländska spelare de allsvenska klubbarna hade under de här åren jag har studerat:

2006: Djurgården 2 spelare, Hammarby 2 spelare, GAIS 1 spelare, Halmstad 1 spelare, Häcken 1 spelare, Malmö 1 spelare och Öster 1 spelare.

2007: GAIS 2 spelare, IFK Göteborg 2 spelare, Hammarby 2 spelare, Djurgården 1 spelare och Helsingborg 1 spelare.

2008: Gif Sundsvall 3 spelare, GAIS 2 spelare, IFK Göteborg 2 spelare, IFK Norrköping 2 spelare, Djurgården 1 spelare, Elfsborg 1 spelare och Helsingborg 1 spelare.

2009: GAIS 4 spelare, IFK Göteborg 3 spelare, Elfsborg 1 spelare, Halmstad 1 spelare och Helsingborg 1 spelare.

2010: IFK Göteborg 3 spelare, GAIS 2 spelare, AIK 1 spelare och Halmstad 1 spelare

Det är ett antal klubbar som valt att fokusera på isländska spelare i olika perioder. Det är främst de två Göteborgsklubbarna jag kommer att titta närmare på i det här stycket Att GAIS hade fyra stycken islänningar 2009 är naturligtvis något som sticker ut lite extra, det året verkar föreningen haft en tydlig strategi att värva isländska spelare. Vidare vill jag nämna att GAIS är den enda allsvenska föreningen som haft isländska spelare under alla de här fem åren. Annan intressant kuriosa är att IFK Göteborg haft mer än en isländsk spelare de senaste fyra åren. Efter den här genomgången kommer jag att redogöra för hur många olika isländska spelare de allsvenska klubbarna haft under de här åren.

Den klubben med flest isländska spelare under den här perioden är Göteborgsklubben GAIS med fem stycken spelare. Tre stycken klubbar har haft vardera tre stycken spelare med isländskt ursprung under de här åren, klubbarna jag härmed avser är GIF Sundsvall, IFK Göteborg och Hammarby. Djurgården, Halmstad och IFK Norrköping har haft två spelare under åren jag åsyftar med. Följande klubbar har avslutningsvis haft en spelare, AIK, Elfsborg, Helsingborg, Häcken, Malmö och Öster.

De mer omfattande slutsatserna kommer jag att redogöra för i den fjärde och avslutande delen. Redan idag kommer jag dock att bjuda på något litet som således kommer att utvecklas senare i veckan. Sammanlagt är det 22 stycken isländska spelare som tillhört Allsvenskan under de här åren fördelade på sammanlagt 13 stycken klubbar. Intressanta uppgifter har framkommit under arbetet med den här delen, exempelvis kring spelare som tillhört mer än en förening. Mina tankar kring det här kommer dock utvecklas vid senare tillfälle.

Imorgon kommer jag helt subjektivt att bedöma spelarna utifrån olika kategoriseringar, det handlar om speltid och klubbtillhörighet.

Idag inleds den fjärde delen kring importer i Allsvenskan mellan 2006-2010. Sedan tidigare har jag redogjort för de tre nordiska länderna Finland, Danmark samt Norge och idag är det dags för det fjärde och sista landet från Norden. Jag talat då naturligtvis om spelare från Island. Anledningen till att bloggserien fått underrubriken “Vulkanutbrott”, är den mängd spelare som kommit från Island till Allsvenskan under de här åren, likt den lava som sprutar ut från en vulkan. Den här bloggserien kommer dispositionsmässigt att se likadan ut som undersökningarna jag gjorde med spelare från Finland, Danmark och Norge. Förklaringen är att en jämförande analys kommer att göras senare.

Jag har valt att dela upp studien i fyra delar. I den här första delen kommer jag att redogöra för mitt resultat, gällande hur många isländska spelare Allsvenskan haft under de här åren samt hur många klubbar spelarna är fördelade på. Åren jag studerar är från 2006 till 2010.

2006: Det fanns 9 stycken spelare från Island fördelat på 7 stycken klubbar.

2007: Det fanns 8 stycken spelare från Island fördelat på 5 stycken klubbar.

2008: Det fanns 12 stycken spelare från Island fördelat på 7 stycken klubbar.

2009: Det fanns 10 stycken spelare från Island fördelat på 5 stycken klubbar.

Jag har redan avhandlat den finska och danska bloggserien gällande importer i Allsvenskan 2006-2010. Idag kommer jag att avsluta den intressanta men något begränsade studien kring de norska spelarna under de här åren. Att det varit få spelare att studera har jag avhandlat vid flertalet tillfällen under de här delarna, men det tål att upprepas. Det är bara tio spelare med norskt ursprung som tillhört och spelat i Allsvenskan under de här åren. Trots det här kommer jag försöka dra vissa generella slutsatser och publicera andra intressanta sammanträffanden som jag funnit under de tre första delarna och i analysen av dem.

Den första tanken när jag sitter här och producerar den fjärde delen är vilka härliga karaktärer och personligheter som finns bland de här norska spelarna som jag redogjort för. Jag kommer här redovisa för några av dem och mina åsikter kring spelarna. Först vill jag nämna spelaren som tillhörde AIK under två säsonger, nämligen Bernt Hulsker. Spelaren var tuff, hade en härlig karaktär, var frispråkig både på och utanför planen samt på många sätt en favorit hos AIK-publiken. Tränaren visste alltid vad han fick när Hulsker var på planen. Per Verner Wågan Rönning fick inte möjlighet att visa vad han kunde på planen vid allt för många tillfällen. Endast vid tre ynka tillfällen fick Rönning spela i Allsvenskan. Det är främst hans utseende och kroppshållning som jag här ska fokusera på. Han var en gamäng med en kropp som mer liknande en volleybollspelare än en fotbollsspelare. Dessutom hade Rönning långt rött hår, som gjorde hans fysionomi komplett. En spelare jag gärna skulle ha sett mer av i Allsvenskan. Ardian Gashi tog Allsvenskan med storm under våren 2010. En spelare med attityd, frenesi, engagemang och faktiskt ett stort spelsinne. Han gjorde succé under första delen av året i Helsingborg. Tillsammans med Markus Lantz bildade han seriens mest fruktade innermittfältspar och utan Gashi hade HIF inte spelat in lika många poäng som de gjorde under våren. Kommer bli mycket nyttig för Helsingborg under nästa säsong, när Lantz nu har lämnat för annan klubb. Avslutningsvis vill jag också nämna Petter Furuseth Olsen. En kreativ, snabb och dribblingsskicklig spelare som charmade Allsvenskan och Hammarbypubliken, med eftertryck. Under 2006 vill jag hävda att Olsen tillhörde en av seriens absolut bästa spelare.

Det är två år, nämligen 2006 och 2010, med ett betydligt större omfång av norska spelare än övriga år. Det ska bli intressant att se hur tendensen blir 2011. Det har redan börjat spekuleras kring norska spelare, exempelvis en viss Jan Banan för GAIS. Kan det bli något annat än succé?

Gällande bristen på norska spelare, drar jag samma slutsats som i fallet kring norska spelare. Tippeligans höga status i jämförelse med Allsvenskan plus ligans större ekonomiska muskler gör att norska spelare inte attraheras av en flytt till Sverige och Allsvenskan. Förhoppningsvis är det här en trend som svenska klubbar kan vända och att vi inom kort får en mängd kompetenta norska spelare i vår serie.

Avslutningsvis vill jag sticka ut hakan och säga att majoriteten av de norska spelarna inte, sportsligt, gjort något större avtryck. Det har handlat om spelare som generellt haft relativt begränsad betydelse i sina klubbar, med undantag för Gashi, Höiland och Furusth Olsen. De här tre spelarna vill jag beteckna som undantag, spelare som gjort mycket bra ifrån sig och haft stor betydelse i sina olika lags framgång. Det menar jag är en bra förklaring till att de norska spelarna, generellt, inte blivit långvariga sina respektive klubbar. Imorgon börjar en intressant studie kring de isländska spelarna. Det kommer bli ett betydligt större omfång än vad som varit fallet gällande danska och norska spelare.

Vi är framme vid den tredje delen av serien "Norrmän - Var är ni?", en intressant studie kring de norska spelare som förgyllt Allsvenskan från 2006 till dags datum. I den här delen kommer jag att ta ner analyserandet på individnivå istället för klubbperspektivet som dominerade den andra delen.

Inledningsvis kommer jag att bedöma de aktuella spelarnas resultat i de föreningarna som aktörerna tillhört. Jag har valt att utgå efter rubrikerna; ordinarie, speltid (ej förstaval) samt utanför laget. Jag kommer inte att ta hänsyn till eller beakta spelarens skadehistorik under de här åren, utan bedömningen görs utifrån den perioden när spelaren var tillgänglig för spel.

Ordinarie:
Ardian Gashi
Petter Furusteh Olsen
Jon Inge Höiland
Steinar Strömsnes
Eirik Dybendal

Speltid (ej förstaval):
Bernt Hulsker
Öyvind Gram
Glenn Roberts
Per Verner Wågan Rönning
Roger Risholt

Utanför laget:
-

Jag vill hävda att de norska spelarna generellt sett utefter speltid varit lyckade. Hälften av spelarna, alltså 5 av 10 spelare, har jag betecknat som helt ordinarie i sina respektive klubblag under de här åren. De andra fem spelarna som jag inte rubricerat som förstaval har alla fått en hel del speltid i sina respektive klubbar. Det finns några spelare som gjort ett rejält avtryck i Sverige med bra insatser, jag pratar då framförallt om Ardian Gashi, Petter Furuseth-Olsen och Jon Inge Höiland. Intressant att inte någon spelare hamnar i kategorin utanför laget, även om två spelare låg i riskzonen.

Jag vill avsluta med att redogöra för hur långvariga de här spelarna har blivit i sina klubbar: Jag tycker att det ska bli intressant att se resultatet gällande kontinuitet och norska spelare:

1 år: Öyvind Gram, Steinar Stömsnes, Glenn Roberts, Per Verner Wågan Rönning och Ardian Gashi
2 år: Bent Hulskler och Roger Risholt
4 år: Petter Furuseth Olsen
5 år: Eirik Dybendal och Jon Inge Höiland

Hälften av spelarna har inte tillhört sin allsvenska klubb mer än ett år, vilket jag tycker är relativt häpnadsväckande siffror. Vidare är det bara tre spelare som tillhört sin allsvenska klubb mer än två år. Det går således att dra slutsatsen, utefter det här resultatet, att norska spelare generellt inte blir särskilt långvariga i sina respektive allsvenska klubbar. Imorgon kommer jag att avsluta den här bloggserien med att djupare analysera angående det resultat som jag fått fram i de här tre delarna.

Då var vi framme vid den andra delen av bloggserien “Norrmän - Var är ni?”. I den här delen kommer jag att studera de norska spelarna utifrån ett klubbperspektiv. Målet med den här andra delen är att besvara frågan vilken klubb som sammanlagt haft flest norska spelare under de här åren samt spörsmålet hur fördelningen ser ut år för år. Som jag redogjorde för i första delen är den här undersökningen kring norska spelare inte lika omfattande som de två föregående serierna.

Inledningsvis kommer jag att redogöra för antalet norska spelare de allsvenska klubbarna hade under de här åren jag har studerat:

2006: AIK 1 spelare, Hammarby 1 spelare, Häcken 1 spelare och Malmö 1 spelare.
2007: AIK 2 spelare, Malmö 1 spelare.
2008: Norrköping 1 spelare.
2009: -
2010: Åtvidaberg 2 spelare, Gefle 1 spelare, Helsingborg 1 spelare.

AIK och Åtvidaberg är således de klubbarna som i störst utsträckning valt att värva norska spelare till sina klubbar. Sammanlagt är det åtta stycken allsvenska klubbar som under de här åren haft norska spelare i sina trupper. Precis, som i fallet Danmark, menar jag att den skrala mängd norska spelare är ett resultat av att spelare i norska ligan har betydligt bättre ekonomiska förutsättningar än spelare i Allsvenskan. Det här medför att norska spelare avböjer spel i Allsvenskan utan istället flyttar till andra ligor runt om i Europa när flyttlasset går från Norge.

Efter den här genomgången kommer jag att redogöra för hur många olika norska spelare, de allsvenska klubbarna haft under de här åren. AIK och Åtvidaberg har sammanlagt haft 2 spelare av norskt ursprung. Sedan är det ett koppel av klubbar med 1 norsk spelare. Klubbarna som omfattas av den beskrivningen är Gefle, Hammarby, Helsingborg, Häcken, Norrköping och Malmö. Som jag redogjorde för i stycket ovan är det alltså tio spelare som medverkar i den här undersökningen. De mer omfattande slutsatserna kommer jag att redogöra för i den fjärde och avslutande delen. Imorgon kommer jag helt subjektivt att bedöma spelarna utifrån olika kategoriseringar, det handlar exempelvis om speltid och klubbtillhörighet.

Rubriken är den här gången något ledande och säger en hel del kring det resultat jag kommer att redogöra för i den här bloggserien. Precis som i fallet Danmark så har vi en vana att svenska spelare åker över och spelar i Tippeligan. Den här bloggserien kommer dispositionsmässigt att se likadan ut som undersökningarna jag gjorde med spelare från Finland och Danmark. Förklaringen är att en jämförande analys kommer att göras senare.

Jag har valt att dela upp studien i fyra delar. I den här första delen kommer jag att redogöra för mitt resultat, gällande hur många norska spelare Allsvenskan haft under de här åren samt hur många klubbar spelarna är fördelade på. Åren jag studerar är från 2006 till 2010.

2006: Det fanns 4 stycken spelare från Norge fördelat på 4 stycken klubbar.
2007: Det fanns 3 stycken spelare från Norge fördelat på 2 stycken klubbar.
2008: Det fanns 1 spelare från Norge fördelat på 1 klubb.
2009: -

Då har det blivit hög tid att sammanfatta den här studien om danska spelare som tagit sitt pick och pack med sig över sundet och förgyllt Allsvenskan. Studien har inte varit lika omfattande som den finska studien, på grund av att antalet spelare i den här undersökningen varit betydligt färre.

Förklaringen till att det generellt är få danska spelare i Allsvenskan menar jag handlar om ekonomi. Jag har varit inne på det här i tidigare delar, men det tål att upprepas. Det högre löneläget i Danmark gör att svenska klubbar har svårt att attrahera danska spelare till Sverige.

Av de spelare som ingår i den här undersökningen har jag kristalliserat ut två olika grupper av danska spelare som värvas till Allsvenskan. Det handlas dels om unga talanger som stannar kort tid i sina klubbar och som får relativt begränsad speltid. Jag tänker då på spelare som Olcay Senoglu och Mike Jensen. Den andra gruppen är färdiga spelare som har hög status i Danmark och i sina danska klubbar, spelare som ingår i den kategorin är Kim Christensen, Ulrich Vinzents och Jesper Christiansen. Det här är spelare som uttalat kommer till Sverige för att vinna titlar. Namn som har framgångsrika karriärer bakom sig och är relativt stora namn i Danmark men ändå väljer Allsvenskan som arbetsplats. Jesper Christiansens uttalande på fotbolldirekt.com stärker den här tesen: “

Vi är redan framme vid den tredje delen av serien “Dansk Dynamit”, en intressant studie kring de danska spelarna i Allsvenskan från 2006 till dags datum. I den här delen kommer jag att ta ner analyserandet på individnivå istället för klubbperspektivet som dominerade den andra delen.

Inledningsvis kommer jag att bedöma de aktuella spelarnas resultat i de föreningarna som aktörerna tillhört. Jag har valt att utgå efter rubrikerna; ordinarie, speltid (ej förstaval) samt utanför laget. Jag kommer inte att ta hänsyn till eller beakta spelarens skadehistorik under de här åren, utan bedömningen görs utifrån den perioden när spelaren var tillgänglig för spel .

Ordinarie:
Kim Christensen
Kim Olsen
Jesper Christiansen
Mikkel Jensen
Ulrich Vinzents
Cristian Traoré
Peter Christiansen
Lars Larsen

Speltid (ej förstaval):
Mike Jensen
Olcay Senoglu
Kim Larsen
Jesper Bech
Jesper Håkansson

Utanför laget:
-

De danska värvningarna har utefter speltid, generellt, varit mycket lyckade. I den här undersökningen har hela 8 av 13 danskar varit ordinarie i sina klubblag. Det ska också påpekas att spelare som Jesper Bech och Mike Jensen låg i gränszonen till att hamna i ordinariekategorin. Jag kommer att utveckla analysen i morgondagens avslutande del, som en teaser vill jag nämna att det finns två olika grupper av danska spelare. Det resonemanget kommer att få sitt svar imorgon.

Jag vill avsluta med att redogöra för

I den här andra delen av bloggserien Dansk Dynamit kommer jag att studera de danska spelarna utifrån ett klubbperspektiv. Målet är att under det här inlägget besvara frågan vilken klubb som sammanlagt haft flest danska spelar under de här åren samt spörsmålet hur fördelningen ser ut år för år. Som jag redogjorde för i första delen är den här undersökningen kring danska spelare inte lika omfattande som den föregående om finländska spelare.

Inledningsvis kommer jag att redogöra för antalet danska spelare de allsvenska klubbarna hade under de här åren jag har studerat.

2006: Malmö 2 spelare, Djurgården 1 spelare, Hammarby 1 spelare, Helsingborg 1 selare, Kalmar 1 spelare.

2007: Hammarby 2 spelare, Malmö 1 spelare och Trelleborg 1 spelare, Örebro 1 spelare.

2008: Hammarby 2 spelare, Malmö 2 spelare, IFK Göteborg 1 spelare, Trelleborg 1 spelare, Örebro 1 spelare.

2009: Hammarby 2 spelare, Brommapojkarna 1 spelare, IFK Göteborg 1 spelare, Trelleborg 1 spelare, Örebro 1 spelare.

2010: Brommapojkarna 1 spelare, IF Elfsborg 1 spelare, IFK Göteborg 1 spelare, Malmö FF 1 spelare, Örebro SK 1 spelare.

Det är två klubbar som sticker ut från mängden i jämförelse med de andra klubbarna. Både Malmö FF och Hammarby IF har varje säsong under den studerade perioden, om de varit i Allsvenskan, haft danska spelare i sin trupp. Antalet är inte lika omfattande som, i fallet Finland, men slutsatsen går ändå att dras. Mer intressant kommer morgondagen att bli, då jag studerar och bedömer spelarna individuellt, där går betydligt fler slutsatser att dras. Min förklaring till att klubbarna har så få danska spelare i jämförelse med finländska spelare är pengar. Danska spelare har, generellt sätt, bättre lön i sin egen liga och därför ser få någon mening till att fortsätta sin karriär i Sverige. Det finns dock undantag och de kommer jag att återkomma till.

Efter den här genomgången kommer jag att redogöra för hur många olika danska spelare, de allsvenska klubbarna haft under de här åren. Malmö har haft flest med sammanlagt 3 spelare. Hammarby och Örebro slutar tvåa i undersökningen med två spelare. Efter det följer ett antal klubbar med endast en dansk under de här åren. Dessa klubbar är; Brommapojkarna, Djurgården, Elfsborg, Helsingborg, Kalmar, Trelleborg.

De mer omfattande slutsatserna kommer jag att redogöra för i den fjärde och avslutande delen. Redan idag kommer jag dock att bjuda på något litet som således kommer att utvecklas senare i veckan. Sammanlagt är det 11 danska spelare som tillhört Allsvenskan under de här åren. En slutsats som går att dra är att Skåneklubbarna dominerar den här sammanställningen. Av de 13 danska spelare som spelat i Sverige, under de här åren, har hälften av dem tillhört en klubb hemmahörande i Skåne.

Imorgon kommer jag helt subjektivt att bedöma spelarna utifrån olika kategoriseringar, det handlar om speltid och klubbtillhörighet.

Dagens inlägg kommer att bli en hyllningsartikel till fotbollssajten svenskafans.com och deras sevärda TV-program. Programmen lotsas fram av de kompetenta och underfundiga programledarna David Fjäll och Christoffer Kviborg. Även om duon allt som oftast brister i objektivitet så leder de programmen på ett alldeles lysande och självklart sätt.

Jag kommer i det här inlägget att fokusera på programmet 08-fotboll, det program som jag följer med störst nöje och mest frekvent. I sin enkelhet är programmet briljant. Deltagarna sitter i en studio och pratar fotboll i 45 minuter, så enkelt med ändå så fruktansvärt bra. Har svårt att förstår hur TV-kanaler har undgått att snappa upp konceptet. Tror att det finns en stor målgrupp för programmet. Det som gör programmet speciellt är samspelet mellan deltagarna och den gemytliga stämning som finns i studion.

John Holmström är en ärlig och känslomässig person. Han lever med sitt lag i med- och motgång, personen besitter ett lugn som passar bra i rutan och kompletterar den övriga panelen på ett perfekt sätt. Wille Bäckström är något disträ och en person med attityd, på ett positivt vis. Han tar alltid sitt lags parti och har ett samspel med Kviborg som är rått men kärt. Jesper Hoffman är kunnig och påläst. AIK:aren lyckas analysera skeenden mest objektivt av panelens medlemmar och har blivit mer bekväm i sin roll ju fler avsnitt som han varit med i. Christoffer Kviborg leder programmet med ackuratess. Han är jävig, underfundig och besitter en bred kompetens inom fotbollsvärlden. Jag sitter alltid med ett leende på läpparna när jag tittar på programmet. Programmet blandar på ett underbart sätt ren underhållning med fotbollsnörderi, en blandning som tilltalar mig.

Keep up the good work!

Jesper Christiansen, målvakt i Elfsborg, ställde upp i en intervju i samband med att hans gamla klubb FC Köpenhamn succéartat tog sig vidare från gruppspelet i Champions League. I den här intervjun sprider Christiansen lite ljus i det svenska europaspelsmörkret. Målvakten är positivt överraskad gällande spelet i Allsvenskan och han framhåller ett antal klubbar som han tycker spelar underhållande fotboll. Gällande differensen mellan Allsvenskan och den danska ligan menar Christiansen att man inte ska överdriva skillnaderna. Han tror att ett svenskt klubblag snart kommer att spela i Champions League. Kontinuitet menar Christiansen är nyckeln för att lycka ute i Europa, att klubbarna får behålla sina spelare och får rutin från matcher ute i Europa. Tror personligen att det ligger en hel del i hans resonemang.

Tycker att alla ska läsa Niklas Kindvall reportage i senaste numret av Offside. Kindvall åker tillbaka till sin forna hemstad Norrköping och följer sin gamla klubb och deras sista steg mot ett allsvenskt kontrakt. Det är en hjärtlig och varm berättelse där vi ges en god inblick i forna tränaren Göran Bergorts våndor de sista omgångarna. Efter att ha läst reportaget får man sympatier för Bergort, som trots avancemang och en kanonsäsong fick lämna skutan.

Den spelskickliga och något hetlevrade mittbacken Yago Fernandez har skrivit på ett nytt kontrakt med Malmö FF. Jag tycker att Yago kom in snabbt i det allsvenska spelet och var en viktig faktor när MFF spelade hem guldet under hösten. Spelet med fötterna är vidare något som spelaren behärskar med bravur och hans lugn tillsammans med Daniel Andersson kommer att bli viktigt för ett eventuellt framgångsrikt europaäventyr nästa höst. Frågan är vad som händer med de två duktiga och talangfulla mittbackarna Pontus Jansson och Jasmin Sudic. Båda spelarna har visat att de håller i Allsvenskan och det är tråkigt om de ska behöva tillbringa hela 2011 på bänken. Kanske läge för utlåning?

Syrianska fortsätter att knyta till sig spelare. Först var det Sharbel Tuoma och efter det Johan Arneng. Det tredje nyförvärvet bidrar också med rutin i massor. Den jag beskriver är den tidigare MFF-, GAIS- och Assyriskaspelaren David Durmaz. Högerbacken karriär har inte varit spikrak de senaste åren men han har kvaliteter och det är bara hoppas att han kan visa upp det i Syrianska.

Avslutningsvis i det här inlägget vill jag nämna att trotjänaren Joachim Lantz inte får förnyat kontrakt med Kalmar. Lantz har tillhört Kalmar sedan 2001. Det är lite tragiskt när trotjänare får lämna sin klubb, men det är samtidigt en del av spelet och alla parter är medvetna om spelreglerna. Jag är ytterst tveksam om 33-åriga Lantz fortsätter karriären i någon annan klubb, i så fall antar jag att Öster ligger nära till hands.