careca- en analyserande, välskriven och initierad blogg om fotbollsallsvenskan

Jag har redan avhandlat den finska och danska bloggserien gällande importer i Allsvenskan 2006-2010. Idag kommer jag att avsluta den intressanta men något begränsade studien kring de norska spelarna under de här åren. Att det varit få spelare att studera har jag avhandlat vid flertalet tillfällen under de här delarna, men det tål att upprepas. Det är bara tio spelare med norskt ursprung som tillhört och spelat i Allsvenskan under de här åren. Trots det här kommer jag försöka dra vissa generella slutsatser och publicera andra intressanta sammanträffanden som jag funnit under de tre första delarna och i analysen av dem.

Den första tanken när jag sitter här och producerar den fjärde delen är vilka härliga karaktärer och personligheter som finns bland de här norska spelarna som jag redogjort för. Jag kommer här redovisa för några av dem och mina åsikter kring spelarna. Först vill jag nämna spelaren som tillhörde AIK under två säsonger, nämligen Bernt Hulsker. Spelaren var tuff, hade en härlig karaktär, var frispråkig både på och utanför planen samt på många sätt en favorit hos AIK-publiken. Tränaren visste alltid vad han fick när Hulsker var på planen. Per Verner Wågan Rönning fick inte möjlighet att visa vad han kunde på planen vid allt för många tillfällen. Endast vid tre ynka tillfällen fick Rönning spela i Allsvenskan. Det är främst hans utseende och kroppshållning som jag här ska fokusera på. Han var en gamäng med en kropp som mer liknande en volleybollspelare än en fotbollsspelare. Dessutom hade Rönning långt rött hår, som gjorde hans fysionomi komplett. En spelare jag gärna skulle ha sett mer av i Allsvenskan. Ardian Gashi tog Allsvenskan med storm under våren 2010. En spelare med attityd, frenesi, engagemang och faktiskt ett stort spelsinne. Han gjorde succé under första delen av året i Helsingborg. Tillsammans med Markus Lantz bildade han seriens mest fruktade innermittfältspar och utan Gashi hade HIF inte spelat in lika många poäng som de gjorde under våren. Kommer bli mycket nyttig för Helsingborg under nästa säsong, när Lantz nu har lämnat för annan klubb. Avslutningsvis vill jag också nämna Petter Furuseth Olsen. En kreativ, snabb och dribblingsskicklig spelare som charmade Allsvenskan och Hammarbypubliken, med eftertryck. Under 2006 vill jag hävda att Olsen tillhörde en av seriens absolut bästa spelare.

Det är två år, nämligen 2006 och 2010, med ett betydligt större omfång av norska spelare än övriga år. Det ska bli intressant att se hur tendensen blir 2011. Det har redan börjat spekuleras kring norska spelare, exempelvis en viss Jan Banan för GAIS. Kan det bli något annat än succé?

Gällande bristen på norska spelare, drar jag samma slutsats som i fallet kring norska spelare. Tippeligans höga status i jämförelse med Allsvenskan plus ligans större ekonomiska muskler gör att norska spelare inte attraheras av en flytt till Sverige och Allsvenskan. Förhoppningsvis är det här en trend som svenska klubbar kan vända och att vi inom kort får en mängd kompetenta norska spelare i vår serie.

Avslutningsvis vill jag sticka ut hakan och säga att majoriteten av de norska spelarna inte, sportsligt, gjort något större avtryck. Det har handlat om spelare som generellt haft relativt begränsad betydelse i sina klubbar, med undantag för Gashi, Höiland och Furusth Olsen. De här tre spelarna vill jag beteckna som undantag, spelare som gjort mycket bra ifrån sig och haft stor betydelse i sina olika lags framgång. Det menar jag är en bra förklaring till att de norska spelarna, generellt, inte blivit långvariga sina respektive klubbar. Imorgon börjar en intressant studie kring de isländska spelarna. Det kommer bli ett betydligt större omfång än vad som varit fallet gällande danska och norska spelare.