careca- en analyserande, välskriven och initierad blogg om fotbollsallsvenskan

Egentligen handlar inte det här inlägget direkt om Sharapova, utan om en del i hennes uppträdande på tennisbanan som jag har funderat över. Det här uppträdandet upptäckte jag första gången hos den niofaldiga Grand Slam vinnaren Monica Seles, ett uppträdande som sedermera fortsatte med hjälp av systrarna Williams. Numera är Maria Sharapova den som symboliserar den här handlingen. Vad är det då jag är ute efter? Det handlar om tennisspelare som skriker, stönar, ropar eller på annat sätt väsnas i samband med att de slår till bollen. Jag tycker det här är ett intressant fenomen. Tennispubliken förväntas från alla inblandade parter vara tysta i samband med att spelet är igång, den minsta hostning eller SMS-signal från nyss nämnda aktör medför att spelaren avbryter en serve och domaren ber publiken vänligt men bestämt att vara tyst. Unders årets franska öppna följde jag  ett intressant möte mellan Sharapova och hennes landsmaninna Safina. Det som förvånade mig var att Safina vid ett flertal tillfällen såg besvärad ut när publiken inför att hon skulle serva applåderade eller på något annat sätt uttryckte något verbalt. Vad som borde ha distraherat Safina mer var att hennes motståndare vid varje slag under två timmars tid skrek vid varje bollberöring. Inte vid ett enda tillfälle sa Safina eller domaren till Sharapova att vara tyst. Ännu intressantare hade varit om någon i publiken rest sig upp och sagt: "Kan du vara vänlig och dämpa dig, vi försöker faktiskt kolla på den här matchen." Reflektionens slutsats är således. Hur kan aktörer inom tennisen förvänta sig att deras publik ska vara tyst när de själva gastar och skriker på banan. Jag tycker ordspråket: "Bete dig mot andra som du själv vill bli bemött" skullle vara något för Sharapova och övriga gaphalsar att ta efter.