careca- en analyserande, välskriven och initierad blogg om fotbollsallsvenskan

Besviken, förbannad, stolt, glad, imponerad, oroad, förväntansfull. Det finns många olika känslor i kroppen så här dagen efter den stora bataljen mellan Sverige och Spanien. Jag känner mig tudelad inför vad jag känner efter en sådan här match. När Sverige snöpligt förlorat på två stycken slarvmål från lagets sida, samtidigt som killarna visar att de mycket väl kan slå de allra bästa lagen i världen. Besviken är jag naturligtvis över att Sverige förlorar matchen, en match där laget är värd en poäng. Sverige förlorar tyvärr på grund av två grova försvarsmissar, vilket man inte har råd att göra mot de här stjärnlagen. Med Sveriges välväxta lag ska de inte behöva släppa in mål på hörna mot de i jämförelse små spanjorerna. Det andra målet känns även det billigt när både Olof Mellberg och Petter Hansson har möjlighet att få bort bollen, innan den hamnar hos den hänsynslöse avslutaren David Villa. Förbannad är jag för att matchen avgörs när den avgörs. Det känns extra jobbigt att förlora matchen när det bara är en minut kvar att spela. Stolt är jag över hur de svenska spelarna agerade under matchen. Matchen inleds med tjugo minuters press från den spanska armadan, vilket också leder till ett rättvist ledningsmål för dem. Efter det vänder matchen och Sverige visar vilka kvaliteter det finns i laget. Under resterande delen av halvleken är Sverige det spelförande laget och helt rättvist kvitterar laget genom storstjärnan Zlatan Ibrahimovic. Med lite tur hade laget kunnat ta ledningen under den här delen av matchen. Glad är jag över att laget visade att de kan rubba de stora elefanterna. Den här matchen gav mersmak gällande hur laget i det stora hela klarade av att hålla stången mot ett sådant spelskickligt lag som Spanien. Lika bra koncentration och inställning kommer krävas längre fram i turneringen. Imponerad är jag över hur laget sätter försvarsspelet. Trots ett massivt spelövertag i andra halvlek, skapar Spanien i stort inga målchanser. Samarbetet mellan Hansson och Mellberg i mittförsvaret har i det stora hela varit fläckfritt, förhoppningsvis är det här något som fortsätter under hela turneringen. Oroad är jag över hur beroende vårt anfallsspel är av en spelare, nämligen Zlatan Ibrahimovic. Inte bara för att han är en lysande tekniker som på egen hand kan skapa målchanser ur ingenting. Utan också för den respekt motståndarna har för honom, vilket påverkar deras spel över hela banan. Vidare har han mycket goda target egenskaper. Vilket i korthet innebär att han är fantastiskt på att låsa fast bollen på motståndarnas planhalva, vilket i sin tur leder till att vi kan flytta upp laget och få med fler folk i anfallen. Förhoppningsvis är inte Zlatans skada allvarlig, kan inte Zlatan deltaga mot Ryssland på onsdag kommer jag sitta mycket nervös och orolig hemma i soffan. Förväntansfull är jag över fortsättningen. Sverige har under två matcher visat att de är i form och att alla på plan vet vilka uppgifter de har. Jag ser med tillförsikt fram emot kommande matcher. Matchen mellan Grekland-Ryssland igår var inte mycket att hänga i julgranen. Spelar Sverige som de gjort de två inledande matcherna, så förlorar de inte mot Ryssland. Ett sådant resultat innebär att laget går vidare och troligtvis ställs mot Holland. Den matchen spelas i så fall midsommardagen, samma dag som matchen för fyra år sedan. Nu ser vi svenska fans med tillförsikt fram emot matchen på onsdag mot Guus Hiddinks mannar.