Värvningar vi minns
Det är december 1999 och Hammarby IF med tränaren Sören Cratz i spetsen har fått nys om två spelare från före detta Jugoslavien. Både anses välmeriterade och skriver tre års kontrakt med klubben. Säsongen 1999 slutade inte i dur för föreningen och spelarna från Jugoslavien skulle göra att Hammarby tog ett kliv närmare den allsvenska toppen, en tiondeplats blev kontentan av Allsvenskan 1999 för klubben. Det enda ledningen i föreningen hade sett av spelarna var ett videoband som innehöll sekvenser av de både spelarna i för deras del gynnsamma situationer. Det skulle visa sig vara alldeles för lite.
Bogic Popovic var den mest meriterade av de två spelarna. Efter 14 mål på 16 ligamatcher hade han ledningen i den jugoslaviska skytteligan och både ledare och fans satte stor tilltro till den stora anfallaren. Backen Dragan Vasiljevic var den andra spelaren som hämtades till klubben. Spelaren beskrevs från Hammarbyhåll som nickstark, mycket tack vare sin längd. Relativt snabbt visade det sig dock att spelarna inte höll den nivå som klubben hade hoppats och trott. Popovic visade sig vara lat, aningen överviktig och framförallt en bråkstake. Under sin korta men intensiva tid i klubben, lyckades han hamna i bråk både med tränare och medspelare. Popovic som fick förtroendet från start i inledningsmatchen av Allsvenskan 2000, fick bara en halvlek med Hammarby. Efter det var det färdigspelat och Hammarby köpte ut Popovic från klubben. Vasiljevic å sin sida spelade en hel match och gjorde två korta inhopp. Backen var till skillnad från Popovic inte stökig att ha och göra med. Dock var han en relativt medelmåttig fotbollsspelare som var på tok för långsam för att spela allsvensk fotboll.
Det finns många orsaker till att den här historien är klassisk. Dels är det ett skolexempel på hur scouting och värvning av spelare inte ska genomföras. Föreningen hade dels sett alldeles för lite av spelarna för att kunna göra en rättvis och korrekt bedömning av deras kapacitet. En annan faktor var hur föreningen pratade upp värvningarna och de beskrevs nästan i drag av frälsare och liknande, vilket gjorde att fallet blev än tyngre. Slutligen valde föreningen också att skriva låååååånga kontrakt med spelarna, utan att ens ha sett dem i spel.
Vidare föddes ett helt nytt begrepp med de här två värvningarna, nämligen "videojuggar". Nuförtiden med den nya utvecklade teknologin går de här värvningarna istället under namnet "youtube värvningar". Gemensamt är att spelarna inte har scoutats i tillräckligt hög utsträckning. Utan att klubbledningar ute i landet får någon form av klipp av spelarna där de gör bra ifrån sig och efter det skriver klubben kontrakt med spelarna. Historiskt sett har den här typen av värvningar oftast misslyckats och det exemplet jag nyss redogjort för var upprinnelsen eller startskottet på en rad värvningar som sportchefer runt om i landet inte är direkt stolta över. 
