careca- en analyserande, välskriven och initierad blogg om fotbollsallsvenskan

Sitter i en lägenhet i Halmstad och reflekterar över Fredrik Ljungberg och hans karriär. Läste en krönika i Aftonbladet av Simon Bank för några dagar sedan med rubriken "Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig". När jag läste genom krönikan reflekterade jag över mig själv och märkte att jag blev rörd. Fredrik Ljungberg har sedan 1998, när han gjorde debut i landslaget mot Danmark varit min favoritspelare alla kategorier. Så det är nu med vemod jag säger hej då till Fredrik i den svenska landslagsdressen.

Första gången jag upptäckte Fredrik Ljungberg var i allsvenskan, på Ryavallen närmare bestämt och en match mellan Elfsborg och Halmstad. Jag och en kompis sa efter matchen att den här killen kommer att bli något stort och helskotta va rätt vi fick. 78 Landskamper för Sverige, fört Sverige till fem raka mästerskap, 2 engelska ligaguld, 3 cupguld, svensk mästare, framröstad till bästa spelaren i Premier League samt att han vunnit guldbollen vid två tillfällen. Ljungans meritlista är imponerande och då ska vi inte glömma att han bara nyss fyllde 30 år. Ljungberg är redan nu en av Sveriges absolut bästa fotbollsspelare genom tiderna och hade inte återkommande skador satt käppar i hjulet under hela karriären är jag övertygad om att han hade varit den största.

Varför har jag då det här goda ögat till Fredrik Ljungberg? Fredrik har ett antal egenskaper som jag värderar oerhört högt hos en fotbollsspelare. För det första har han en oerhörd vinnarskalle. Det märks exempelvis via hur förbannad han blir när hans eget lag förlorar, samma egenskap som man kan se hos Peter Forsberg.

Vidare är Fredrik alltid bäst när det gäller. EM 2000 var han utan konkurrens den bästa svenska spelaren i ett för övrigt blekt landslag. Inför VM 2002 hade han haft sin bästa säsong i karriären och han var tongivande i de två första matcherna mot England och Nigeria. Tyvärr medförde en skada att han inte kunde deltaga i matcherna mot Argentina och Senegal, med Fredrik i laget hade vi enligt mig utan problem besegrat Senegal. EM 2004 var alla Sveriges tre fixstjärnor i "zuperform", Zlatan, Henke och Ljungberg bildade en fruktad trio som med lite tur hade tagit Sverige hela vägen till ett EM-guld. En stolpträff av Ljungberg och en ribbträff av Larsson mot Holland i förlängningen, var det närmaste Sverige kom en semifinalplats. VM 2006 blev ett rejält antiklimax för Sverige. Den enda av våra superstjärnor som levererade genom hela turneringen var Ljungberg. Tillsammans med Lasse Granqvist skapade han ett stycke svensk idrottshistoria i matchen mot Paraguay. EM 2008 blev inte den avskedsföreställning som Ljungberg hade hoppats på. Han var långtifrån, trots det är han en av få som kunde gå av planen mot Ryssland med huvudet högt. Jag kommer att sakna Fredrik Ljungberg i landslaget, utan honom minskar våra chanser drastiskt att nå VM i Sydafrika 2010. Mitt drömscenario är att Fredrik gör en toppsäsong i West Ham och inser i likhet med Henrik Larsson att han de egenskaperna som krävs för att prestera på absolut toppnivå i landslagsdressen.

Fredrik Ljungberg 1998-2008, ett stycke svensk idrottshistoria.       

Bloggen tar nu semester över helgen, men återkommer på söndag: "Starkare än någonsin"